trainee

Man möter en del människor under sitt liv som vid första anblick kan verka något märkliga, men vid närmre åskådning så upptäcker man att det är underbara människor som man gärna vill ha mer av!



I anläggningsbranchen är det tuffa tag som gäller!


Jag har varit på några veckors praktik i södra Sverige. Min enda farhåga innan resan ner var "Kommer jag förstå vad de säger?!". Svaret på frågan var nej, det skulle jag inte göra.

Ett varmt och glatt mottagande fick jag när jag steg in på kontoret. "Jaha, då ska du byta sida i tre veckor då. Eller är du här och spionerar?!" Skratt till höger och vänster fyllde lokalerna och det konstaterades snabbt att här skulle jag trivas. Det konstaterades även kvickt att jag var nästintill yngst och definitivt enda tjejen på bygget. Härligt! Jag fick ta mig en plats som blev i samma rum som en äldre man, ja, äldre än mig då alltså, inte gammal. Han såg ut att vara lite över 40 =) Han visade sig vara den som fick de flesta att brista ut i skratt mer än en gång om dagen, lustig men likväl godhjärtad! Jag varvade innesittandet med uteåkande. Jacka.. check! Byxor.. check! Skor.. check! Och så var det ju en sak till... hjälmen! Det man inte har i huvudet... får man ha...PÅ huvudet?! Ute på arbetsplatsen lärde jag mig mest, om betongrör, PP-rör, muffar, spetsvändare och annat smått och gott. Vem visste att man kunde borra ett hål för ett jättelångt ihopsvetsat rör flera meter under marken? Inte jag. Alltså, det visade sig att man inte kunde borra så heller, men ändå. Jag lärde mig om NB och TB och 200 och 300 eller kanske 110 och 225?


Spår utmed vägen, inför vägen

Regn, regn, regn
Regn är en naturkatastrof eller bara en ren katastrof. För de som jobbar utomhus eller driver ett projekt som utförs utomhus så är ett rejält regn inte önskvärt. Mycket försvåras eller görs omöjligt att utföras. Då lär man sig heller inte lika mycket, förutom att det behövs en och annan blixtinsats för att förhindra att katastrofen medför ytterligare katastrofer. Arbetet stannar upp och inget kan produceras. Ett häftigt regn påverkar bygget lite på samma sätt som när jag gör fem saker samtidigt, plötsligt blir allt katastrof och ingenting blir gjort.

Jag borde verkligen komma ut oftare! För att köra grävmaskin då, menar jag förstås. Det är roligt och avslappnande, speciellt om man har en hund som slickar en i nacken samtidigt som man manövrerar den gigantiska förlängda armen. Tänk vad smidigt att alltid ha en grävmaskin till hands, när man är och handlar till exempel, då behöver man inte irra runt bland hyllorna utan man tar sig fram smidigt och plockar varor med klon. Skuffan funkar ju inte när man handlar såklart.


Tips: Att köra maskin kan vara det roligaste som finns!



Mmm..maskiner!             Man får inte glömma att titta var man tömmer lassen



"The claw"

Att jobba i regn med skitiga gubbar (som överlever om de har kaffe och cigaretter), skuffor, spetsvändare och husvagnar - det är framtidens melodi! Det finns ju dagar som det inte regnar också...



Tips: Ge dig ut, ut, bara ut!



Efter regn kommer.... lockarna fram =)

/εlin

På senaste praktikplatsen utlovades boplats. Fint, tänkte jag...

Jag introducerades till rummet som låg i ena änden av en metallverkstad. Ytterdörren låstes upp med nyckel men låstes automatiskt efter att dörren stängts, smidigt. Efter hallen fanns det flera dörrar till höger och vänster, alla vita. Den första till vänster ledde in till mitt tillfälliga sovrum. Låset vreds om och dörren gled upp. En smal säng stod i ena hörnet, längs med andra väggen stod två fåtöljer runt ett bord. Det luktade instängt men såg trevligt ut. Det lilla handfatet bredvid dörren förstärkte intrycket. Här kommer jag nog trivas bra.

Drog väskan efter mig och styrde kursen mot metallverkstaden, eller rummet med det lilla handfatet. Ytterdörren gick upp utan problem och det gjorde även nsäta dörr, in till rummet. Den var nämligen inte låst. Märkligt, låstes den inte när vi gick härifrån förut? Jag testade flera gånger att låsa och låsa upp, flytta den lilla piggen på dörrkarmssidan för att ställa in "automatiskt låsläge" men lyckades inte. Upptäckte snart att denna dörr inte var den enda som ledde in i rummet. Gick fram till nästa och kände på handtaget, olåst. Dörren ledde in till ett kolsvart konferensrum. Därifrån fanns ytterligare en dörr, jag var ute i hallen igen. Det gick en rysning längs med ryggen, skulle jag behöva sova med olyckta dörrar på ett ställe som jag aldrig satt min fot förut. Det ville jag helst inte. Tog ett snabbt beslut om att försöka låsa dörren mellan "sovrummet" och konferensrummet. Allt som behövdes var något långt och smalt verktyg, en skruvmejsel hade varit perfekt. Efter att ha smygit runt i de skumma lokalerna en stund hade jag samlat på mig en sax och en minigaffel. Det konstaterades snabbt att utvalda redskap ej var till hjälp. Ytterligare en spaningsrunda senare fanns en korkskruv och en konservöppnare med bland insamlade instrument. Operationen kunde börja! Jag skruvade loss brickan till låset, stängde dörren och vred med saxens hjälp runt låset. Med ett "klick" gick dörren nu inte att öppna. Så var det dags att skruva tillbaka brickan med nyckelhålet. Konservöppnaren, tack. Om jag ändå kunde vara på båda sidor om dörren samtidigt... Efter en sådär tjugo trettio turer fram och tillbaka satt allt på plats igen och dörren var låst.

Nästa dörr. Om den nu inte går att låsa, hur kan man då förhindra att någon tar sig in i rummet? Handtaget var tvunget att tas väck. Nu stoppar det kanske inte vem som helst, om man verkligen vill in i det lilla spartanska rummet, men, det tar ju lite längre tid åtminstone. Jag skruvade och skruvade och snart var jag ett handtag rikare =)

 


Tips: Använd saker till något de inte är avsedda för!


/εlin

Projektet har nu lyckats få uppmärksamhet genom en workshop. Den första planerades att inbjuda deltagarna till med två dagars förvarning. En aning i sista stunden tyckte de som inte var afrikaner. Fem dagar då? Ja, det fick väl gå. Inbjudan skickades ut i diverse format, olika för olika institutioner. Det fanns brev, inbjudan, vanligt brev, ovanligt brev och nåt mer format jag inte kommer ihåg i skrivandets stund. Sedan tar man breven, de vanliga och ovanliga och resten också då förstås och lägger några timmar på att vederbörande deltagare ska få brevet. Det blir som ett helt vanligt yrkesbyte, från ingenjör till alltgör, brevbärare i det här fallet.

Fem dagar senare är väntan olidlig - kommer det komma någon på workshopen?! Det krävs nämligen ingen anmälan så kaffe förbereder man till alldeles för många, eller så höftar man lite. Klockan 08:00 var det dags att dra igång. Än så länge var det bara två svenska traineer på plats. Undra om det kommer någon överhuvudtaget? Jo, plötsligt ramlar det in ett par stycken som lite försynt slår sig ner vid det långa bordet. Vi har möblerat i svensk stil så att alla kan se alla. Nu satte ju sig de två enda deltagarna bredvid varandra, så jag är osäker på om tanken verkligen fyllde sin funktion. Lite senare kommer det ett par till och när klockan börjar närma sig nio då är det nästan fullt runt bordet. Döm om vår förvåning när chefen kommer instapplandes - innan nio! (Han skulle ju hålla i inledningen..) Det här kan verkligen bli av, det kommer bli en workshop!

Trots att vi startade med att be, jo, det är precis som hemma, inte med bön utan: med tekniken! Projektorn hade vi haft god tid att koppla in och kolla så att allt fungerade, det gjorde det. Gjorde! När presentationen väl skulle börja så försvann kontakten, jag menar, det var glappkontakt. Förhoppningsvis presenterade vi ännu bättre utan bilder och filmer som den största delen bestod utav. Hur svårt är det att beskriva att "en man springer över vägen med en kundvagn framför sig..det kommer en bil.. en till..mannen springer..det kommer en annan man från vänster...mannen stannar, nej, inte han från vänster, han med kundvagnen...en bil kör mot rött...från vänster, höger...ett barn med sin mamma...fort...kör...nära att krocka...mannen...backar...igen..fort...mot rött...puh". Visst blir det en klar och tydlig bild?!


Snålskjuts?!                       Med vinden i "håret"         En av många krockar...

Media var på plats, både från TV och tidningar. Hoppas att någon får upp ögonen för hur farligt det är i trafiken i denna stad!


Guidad tur med alla deltagare


Tips: Ta tiden dit du kommer!


/εlin

Att lära ut till dem som lär ut...

Idag har jag varit med en stund på en kurs för körskolelärare. Lärarna, som förmodligen har kallat sig det ett tag, lär sig äntligen olika övningar och vad som bör finnas med i utbildningen för körkort. Det är fantastiskt att vara i ett land där det, 2010, är möjligt att ge sig ut på vägarna utan några mil i bakfickan. I bakfickan finns däremot ett körkort, kanske har man köpt det av någon förarprövare, kanske inte. Fast det finns väl fler länder (!) som tillämpar det systemet har jag hört...

En härlig blandning av livsfarliga förare och ignoranta kossor...

Solen har gassat hela dagen och på fältet där övningarna utfördes delades med andra elever. Gympaelever som sprang 100 meter, 400 meter och säkert några meter till. Varv efter varv på den hårt packade jorden, en del med skor, en del utan. Andra elever som fanns på platsen, ja, kanske man inte kan kalla dem elever men, ja, vad ska man säga, kossor kanske. Det VAR kossor, med bjällror. De gick lugnt och betade medan köfösaren satte sig under det enda trädet som fanns på fältet. En och annan riktig elev, alltså körskoleelev, befann sig också på plats och körde runt runt lååångsamt. Här är bilarna märkta med ett "L" när det sitter en elev i, eller "learner" som det heter. L:et är ofta handskrivet på en bit träskiva som hänger i ett par snören och dinglar bak på kofångaren. Om bilen har någon kofångare vill säga, de sitter ju oftast under träden och har det gött.

Tips: Lär dig att köra bil, helst i ett annat land och flera gånger om!

/εlin på andra sidan jorden (heter jag Nthabiseng)

Trafikverket måste ju ha en logotyp som förmedlar alla fina ord och visioner!

På årets julkalas fick vi visa våra kreativa sidor när uppgiften att måla Trafikverkets logga delades ut. Dags att måla!

Såhär blev resultatet:

1                                X                               2
Det går bra att rösta här nedan, välj Kommentarer.


Tips: Måla oftare - det är ju skitkul!

/εlin

Stockholm i mitt hjärta... nananananaa..♥

Dags för traineeträff i storstan!


Start
Efter tågresan upp och en kort visit på hotellet var det dags att bege sig till Kräftriket. Att det låg i Stockholm hade jag ingen aning om eftersom västkusten känns mer som ett kräftland liksom. En tunnelbanerunda senare var det dags att byta till bussen som skulle ta oss sex traineer till Riket. Vi fick vänta några minuter men var glada i hågen att vi hittat en väntkur med rätt nummer på. Buss nummer 70 rullade in och vi klev på i samlad trupp. Vi skulle hoppa av vid Albano, alla var förväntansfulla över hur det skulle vara där. Ingen hade någon världskarta med sig så nyfikenheten kunde inte stillas vart vi var på väg. Den korta bussresan började liksom dra över på tiden. Jag frågade min närmsta medresenär om det var någon som hade tittat vad det stod fram på bussen, vi skulle ju åka mot Universitetet. Ingen hade koll på vart bussen var på väg. Vi frågade busschauffören som inte riktigt verkade förstå vad det var vi ville. Han var snäll och stannade vid närmsta hållplats och pekade mot andra sidan vägen, där är hållplatsen som tar er in mot stan igen. Sagt och gjort, vi hoppade av bussen och småsprang över till andra sidan. Hoppas att det kommer en buss snart! Det gick bara ett par minuter lite drygt och så såg vi bussen skymta längre bort, körandes i vår riktning - vilken tur! Bussen saktade in, vi gjorde oss beredda när bussdörren öppnades.

- Nämen, det är ju ni! utropade en till synes förvånad busschaufför som några minuter tidigare hade uppmanat oss att hoppa av på andra sidan vägen.

Numera går den där chaffisen under namnet CNK, Chaufför Noll Koll.



Vilse, men med ett glatt humör!

Tipsy: Kolla åt vilket håll du ska åka med bussen, de flesta bussar går i två riktningar! (Inte samtidigt...)


Mitten
Alltså det finns så mycket att berätta från dagarna i Stockholm. Det var ju så många traineer med, alla 16, och hur många intryck som helst förstås.

På besök i staden fick vi gå ner i en utav tunnlarna som hör till Norra Länken. Alla utrustades med stövlar, väst, hjälm, stövlar och GLASÖGON (se nedan!). Är man Vägverkare så bör man ha reflex...


Kändisväldet smyger över en så fort man sätter sin fot, eller stövel, på storstadens mark.


Var ska jag börja? Jo, vi fick veta mer om olika områden inom VV. Den bästa timmen var nog med en utav cheferna som sitter i Sthlm. Efter vad jag har hört så var han favoriten bland "mötena" med VV-folk. Vi fick massa tips om vad man bör tänka på under traineeperioden, vad man ska akta sig för och att göra det som känns rätt. Jag tror att det är jättebra att man får höra sånt lite då och då för ibland glömmer man nog av vad man själv vill. Det kan vara lätt att känna press från andra och kanske behöver man lyssna lite mer på sin egen vilja!

Tipsy: Våga säga nej! Tänk efter.. "Är det här verkligen vad jag vill?!"


Slut
Som avslutning på storstadsträffen (inte för alla) besökte vi Arkitekturmuseet som har en utställning om pågående projekt i Sverige, inte vilka projekt som helst, utställningen kallas VägBana eller BanaVäg...hm, namnet beror nog på om man är Vägverkare eller Banverkare tror jag.. Det var väldigt intressant att höra om allt som pågår, det är viktigt med infrastruktur! Halleluja! Haha.. Hursomhelst, jag tror guiden var lite nervös när det var experter inom området (blivande i alla fall) som var åhörare.

När den officiella traineeträffen var slut så tog den inofficiella vid. Det som hände då vet bara de som var med. Inget som man kan blogga om precis...

Tipsy: Våga säga ja till de inofficiella traineeträffarna!


Jag saknar Stockholm!


/εlin


Ps. Jag skulle skrivit mycket mer (kanske ingen som orkar läsa iofs) men surffiltret förbjuder mig att besöka sidan allt som oftast. Kör på kvalitet framför kvantitet från och med nu. Eller, det har varit kvalitet fram tills nu också..såklart! =P